När man söker på nätet efter “hur stor buffert skall man ha” får man olika svar. Det “beror på” som det heter. På något sätt utgår artiklarna sedan från två ytterligheter.

Den första är en ung man och bor hemma hos mamma i källaren. Den unga mannen behöver inte så stor budget. Kniper det kan han alltid låna av mamma.

Det andra exemplet är en familj på två vuxna och minst tre barn. Familjen har ett stort hus och en sommarstuga samt två bilar.

Ibland nämns målsparande som semester ihop med buffertsparande vilket jag kan tycka är fel. En semester inte en oplanerad plötslig utgift. Gräver man lite till så brukar det landa i 2-3 nettomånadslöner för de som bor i hyresrätt och upp till 4-5 nettomånadslöner för de som bor i villa och har andra åtaganden.

Fördelen med ett buffertsparande är ganska uppenbar, trygghet inför oväntade händelser som kan uppkomma. Vad är då nackdelen? Är bufferten “onödigt” stor binder det kapital som ofta ger ingen ränta att tala om. Där vill banker, sparekonomer och andra tala i egen sak och föreslår då ofta att man skall spara det i någon fond. Gärna en fond som följer index men kostar som en synnerligt aktivt förvaltad special fond.

Hur har då denna skribent det? Vanligtvis 2-3 månadslöner i buffert men har ibland också någon aktiefond eller preferensaktie att sälja om större summor behövs. Vilket dock är ganska sällan. Vanligtvis är det sällan något oväntat inträffar som kostar mer än 15 000 kr.